Hilma Granqvist

av Sofia Häggman

Hilma Granqvist (1890–1972) var Finlands första kvinnliga filosofie doktor i praktisk filosofi. Under 1920- och 1930-talen genomförde hon ett grundligt etnologiskt fältarbete i byn Artas i Palestina. De nydanande forskningsmetoderna och de oväntade resultaten möttes av motstånd vid Helsingfors universitet, där hon förvägrades först disputation och senare en docentur. I Finland föll Granqvists forskargärning snabbt i glömska, men i Palestina hyllas hon fortfarande för sin insats.

Ungdomsåren och studietiden

Grubblande tonåring med starkt människointresse

Hilma Natalia Granqvist föddes i Helsingfors den 17 juli 1890. Hennes föräldrar, Karl Oskar Granqvist och Ida (född Storck), härstammade båda från Sibbo men bodde i Helsingfors där fadern drev ett åkeri. Hilma var parets första barn. Knappt två år senare, i februari 1892, föddes sonen Valter och 1895 minstingen Gunnar. Av småbröderna var det den äldre, Valter, som kom att stå Hilma Granqvist närmast. Valters uppmuntran var centralt för Granqvists vetenskapliga ambitioner, liksom hans ekonomiska stöd var avgörande för hennes val att ägna sig åt en akademisk karriär.

I dagböckerna från tonåren framstår Granqvist som brådmogen och allvarligt lagd, och hon beskrev själv sin ungdomstid som svår och präglad av grubblerier. Som lyckligast var hon när hon fick läsa och skriva. Hon var samtidigt en vaken iakttagare med ett uppriktigt intresse för andra människor. Inspirerad av modern Idas berättelser om bekanta i Sibbotrakten skrev Granqvist flera uppsatser som hon senare försökte sälja som programidéer till Finlands Rundradio.

Trots kärleken till det skrivna ordet drogs hon hela skoltiden med låga vitsord i skrivning. Hennes styrka låg i stället inom ämnen som geografi, historia och religionskunskap. Hon intresserade sig tidigt för religiösa och existentiella frågor, men behöll livet ut en utomstående betraktares blick på religion.

I maj 1911 blev Granqvist student vid Svenska fortbildningsläroverket i Helsingfors. Samma höst skrevs hon in vid lärarinneseminariet i Ekenäs. Under åren i Ekenäs lärde hon känna författaren och konstnären Helena Westermarck. Det hela började med ett sommarjobb i juni 1912, men utvecklades snabbt till en varm vänskap som omfattade även Helenas bror, den kände antropologen Edward Westermarck.

Lästips: Westermarck, Helena, Mina levnadsminnen, Helsingfors: Söderström 1941.

Frispråkig kritiker av dogmer och auktoritetstro

Våren 1914 utexaminerades Hilma Granqvist från lärarinneseminariet, men hennes karriär inom skolvärlden blev kort. Efter några år vid olika skolor i Helsingfors inriktade hon sig hösten 1917 i stället på universitetsstudier.

Granqvists första läsår vid universitet i Helsingfors 1917–1918 var dramatiskt med revolution i Ryssland, finländsk självständighet och inbördeskrig. Universitetet höll därför stängt och det var inte förrän hösten 1918 som hon på allvar kunde påbörja sina efterlängtade studier i bland annat praktisk filosofi, pedagogik och psykologi. Vid sidan av studierna arbetade hon som lärare, vilket gav henne både inkomster och en regelbunden kontakt med skolans värld.

Vid universitetet kunde Granqvist fördjupa sig i de religiösa frågor hon redan som barn hade intresserat sig för. Hon engagerade sig särskilt i sådant som rörde religionsundervisningen i Finlands skolor.

Våren 1921 blev Granqvist filosofie magister med pro gradu-avhandlingen Skolan och religionen, en personligt skriven uppsats om vikten av att reformera lärarutbildningen. Parallellt med avhandlingsarbetet författade hon även den mer polemiska skriften Det religiösa problemet i nutiden, i vilken hon kritiserade prästerskapet på ett sätt som provocerade många, framför allt inom kyrkan.

Granqvists lärare vid universitet var däremot imponerade av hennes tankar och förmåga att uttrycka sig. Tillförordnade professorn i praktisk filosofi, Gunnar Landtman, såg i henne ett lovande forskarämne och föreslog att hon skulle doktorera. Han gav henne till och med ett passande ämne: en studie av Gamla Testamentets kvinnor. Granqvist skulle senare ironisera över att bli tilldelad en så typisk ”kvinnosak”, men tog sig an uppgiften med flit och noggrannhet. Eftersom möjligheterna till forskning i Helsingfors var begränsade, sökte hon sig hösten 1922 till Berlin och Friedrich-Wilhelms-universitetet där hon stannade drygt ett år.

Vägen till Palestina

Året i Tyskland blev avgörande för Granqvists forskning. I Berlin mötte hon en helt ny syn på vetenskap. Hon började allt mer betrakta Helsingforsprofessorernas metoder som förlegade, en uppfattning hon inte alltid klarade av att dölja.

I Berlin kom hon också i kontakt med forskare som använde det samtida Palestina som en nyckel till förståelsen av det gammaltestamentliga samhället. De uppfattade Palestina såväl som den övriga Orienten som oföränderligt och opåverkat av västerlandets utveckling, och använde landskapet och de arkeologiska lämningarna som belägg för de bibliska berättelsernas historiska riktighet. Till och med människorna i det Heliga landet uppfattades som ett slags levande bibelillustrationer. I linje med detta synsätt föreställde sig Granqvist att hon genom studier av det samtida palestinska folklivet skulle kunna förstå Gamla Testamentets kvinnor.

Omgiven av forskare som regelbundet vistades i det Heliga landet, vågade även Granqvist snart drömma om att resa till Palestina för att där studera de bibliska kvinnorna i deras hemmiljö. Hon fann omedelbart stöd för sin idé hos brodern Valter och professorerna i Tyskland. Helena och Edward Westermarck var också snabba i att se värdet av ett fältarbete i Palestina.

Granqvists handledare Gunnar Landtman var mer tveksam. Han anade tidigt att en sådan resa skulle leda henne bort från den bana han hade föreställt sig, och för alltid stämpla henne som fältetnolog, en i hans ögon tvivelaktig merit. Det var också en ekonomisk fråga. Redan från början stod det klart att resan måste arrangeras genom ett tyskt universitet. I Helsingfors fanns varken viljan eller de ekonomiska förutsättningarna.

Det blev till slut professor Albrecht Alt i Leipzig som tog sig an Granqvist och anmälde henne till sin kulturhistoriska grundkurs vid det tyska institutet i Jerusalem (Deutsches Evangelisches Institut für Altertumswissenschaft des Heiliges Landes). Granqvist var entusiastisk. Det fanns bara två problem: Kursen var endast för män. Och resan skulle kosta pengar. Det första löste sig smidigt när professor Alt utverkade ett specialtillstånd för Granqvist att som första kvinna få delta i kursen. Det andra fick sin lösning i form av ett anspråkslöst resestipendium från Nylands Nation i Helsingfors.

Lästips: Said, Edward, Orientalism, Stockholm: Ordfronts förlag 1978.

Första resan till Palestina (1925–1927)

Nya vänner i ett internationellt Jerusalem

Efter en resa genom Tyskland, Österrike, Italien och Egypten, anlände Granqvist till Palestina sent på sommaren 1925. Jerusalem var då ingen stor stad, men den var förvånansvärt internationell och hon fann sig snart till rätta bland arkeologer, teologer och folklivsforskare från världens alla hörn. I Signe Ekblad, som förestod svenska skolan i Jerusalem, fann Granqvist en väninna med goda kontakter bland såväl infödda som inflyttade.

Att hon var den enda kvinnan på den kulturhistoriska kursen bekom inte Granqvist det minsta. Tvärtom. Hon njöt av den uppmärksamhet hon fick av sina kurskamrater, som hon med värme kallade ”arkeolog-teologerna”, en träffande benämning på forskare som med Bibeln i hand grävde fram de forna israeliternas historia. Av kursdeltagarna kom Leonhard Rost att stå henne särskilt nära. Hans uppriktiga beundran och intensiva uppvaktning blev inledningen på en innerlig vänskap som skulle vara flera år.

I byn Artas

För sitt eget fältarbete behövde Granqvist hitta ett samhälle där den bibliska kulturen hade levt vidare så oförändrad som möjligt. Det fann hon i byn Artas, inte långt från Betlehem. Enligt den rådande diskursen var det hos den muslimska bondebefolkningen man kunde förvänta sig att den fornisraelitiska kulturen hade bevarats, eftersom bönderna ansågs vara starkt knutna till sin jord och obenägna att flytta. Artas var en helt och hållet muslimsk by och därmed perfekt för Granqvists syften.

Artas hade också en annan fördel. Där bodde nämligen en kvinna med europeiska rötter, Louise Baldensperger, dotter till en missionär från Elsass. ”Sitt Louisa” var uppvuxen i Artas och en respekterad medlem i bygemenskapen. Som sådan var hon en naturlig och viktig ingång för Granqvist i det konservativa bysamhället, där främlingar annars betraktades med misstänksamhet. Som inneboende hos Sitt Louisa vann Granqvist, eller Sitt Halime som hon kallades i byn, snabbt Artasbornas förtroende. Det dröjde inte länge förrän hon var välkommen i alla gårdar och en ofta sedd gäst på omskärelsefester, bröllop och begravningar.

Byte av forskningsinriktning och början på en konflikt

Efter bara några dagar i Artas insåg Granqvist det hopplösa i att studera byn genom ett bibliskt raster. Hon beslutade att i stället studera bysamhället på dess egna premisser, med utgångspunkt i traditionerna kring äktenskap och bröllop.

Gunnar Landtman avrådde å det bestämdaste från detta oväntade byte av forskningsinriktning. Han ansåg att Granqvists föreslagna äktenskapsstudie var för empirisk för en doktorsavhandling och tvivlade på att den skulle godkännas vid Helsingfors universitet. Landtman hade uppenbarligen väntat sig ett mindre omfattande fältarbete – ett fältarbete vars huvudsakliga syfte var att bekräfta etablerade forskares utsagor, inte en helt ny forskning baserad på ett okänt material. Granqvists tankar var helt enkelt för nya, för annorlunda för ett finländskt universitet.

Med ett betryggande avstånd till Helsingfors och med ett starkt stöd från syskonen Westermarck, struntade Granqvist i Landtmans varning och arbetade vidare efter eget huvud. En konflikt var oundviklig.

Konflikten var inte bara mellan Granqvist och hennes handledare, utan mellan ett nytt vetenskapligt synsätt och en mer förlegad forskningssyn. Den senare representerades emellertid av etablerade professorer vid hennes eget universitet. Tillsammans utgjorde de ett manligt akademiskt kollektiv med makt, medan Granqvist var en ensam kvinnlig forskare. Hennes möjligheter att gå segrande ur den striden var redan från början små.

Hundra år av äktenskap

En anledning till att Granqvist trots allt vågade trotsa sin handledare var det starka stöd hon hade från Edward Westermarck. Däremot var hon inte alltid överens med honom och tvekade inte att kritisera den evolutionistiska skola han representerade. Hon ansåg bland annat att Westermarck var alltför långtgående i de generaliseringar han presenterade i sin kända History of Human Marriage. Medan Westermarck tecknade det mänskliga äktenskapets hela historia, valde Granqvist att studera ingångna äktenskap i en enda by, Artas, som hösten 1925 hade knappt 500 invånare.

Den metod hon utvecklade i Artas gick ut på att inte enbart observera, utan aktivt leva med och delta i det samhälle hon studerade. Några år tidigare hade en annan antropolog, Bronislaw Malinowski, använt sig av en liknande metod under sitt fältarbete på Trobriandöarna. Hans arbete kom att betraktas som startskottet för den nydanande antropologiska metoden ”deltagande observation”. Granqvist utvecklade på eget håll en liknande metod, men fick aldrig samma internationella genomslag som Malinowski.

Granqvist motsatte sig generaliseringar och strävade ständigt efter att återge verkligheten precis som den var. Hon förde en detaljerad statistik över alla äktenskap ingångna i Artas så långt tillbaka som byborna kunde minnas. Det blev en dokumentation av över 100 år av ingångna äktenskap. Genom den kunde hon visa på stora skillnader mellan teori och verklighet. Där tidigare forskning hade ansett kusingifte vara normen inom muslimsk bondekultur, visade Granqvists statistik tydligt att det inte alls var så, i alla fall inte i Artas. Hon kunde också visa att skilsmässor, i varje fall i Artas, inte alls var så vanligt förekommande som man tidigare hade trott.

Granqvist var ambitiös. Studien om äktenskap och bröllop var bara början. Hon samlade även in material om barnafödslar, omskärelse, barndom, uppfostran, död och begravning, tills hon hade täckt in alla aspekter av bybornas livscykel i Artas.

Fotografier som arbetsmaterial

Granqvist var en av de första etnologer som använde fotografering som fältmetod. Det fanns visserligen gott om aktiva fotografer i det Heliga landet under 1920-talet, men medan de andra valde bibliska motiv tog Granqvist bilder på människor och aktiviteter som var relevanta för hennes forskning. Sammanlagt blev det hundratals fotografier från Artas, de allra flesta på kvinnor.

För Granqvist var fotografierna ett viktigt arbetsmaterial. Hon var noga med detaljer och hon vägrade att arrangera bilder. I stället för att, som andra fotografer, reducera kvinnorna till en exotisk men anonym dekor lyfte hon fram dem som namngivna individer. Granqvist var kanske inte den tekniskt skickligaste fotografen i det Heliga landet, men hennes bilder är en unik dokumentation av ett palestinskt bondesamhälle på 1920-talet.

Initierade beskrivningar av kvinnogemenskap

Granqvist var väl medveten om det unika och värdefulla i sin forskning. Så vitt hon kunde se hade hennes fältarbete i Artas en enda svag punkt och det var hennes bristande kunskaper i det arabiska språket. Den första tiden i Artas fungerade Sitt Louisa som tolk och översättare, men Granqvist lärde sig snabbt tillräckligt av den lokala dialekten för att kunna arbeta självständigt. Hon tog också under hela sin vistelse i Palestina privatlektioner i arabiska och lät experter läsa igenom alla de arabiska citat hon använde. Ändå fick hennes arabiska kritik, framför allt från kolleger i Helsingfors. I dag uppmärksammas Granqvists fältanteckningar som en värdefull dokumentation av Artasdialekten.

Granqvists böcker om Artas fick senare även viss kritik för att enbart lista obearbetade fakta, utan att erbjuda några tolkningar eller slutsatser. De togs ändå överlag väl emot. Recensenter hyllade framför allt den nya metoden och det ovanliga ämnesvalet. Det var böcker som bara hade kunnat skrivas av en kvinna som hade tillgång till kvinnornas sfär i hemmen och som hade deras förtroende.

För Granqvist var Artas kvinnor inte bara ett forskningsobjekt. I byns varma kvinnogemenskap hade hon funnit ett hem och i Sitt Louisa och sageskvinnorna Alya och Hamdiya en familj.

Oförstående professorer och uppskjuten disputation

I februari 1927 lämnade Granqvist Palestina och återvände till Helsingfors. Hon kände sig allt mer motarbetad vid universitetet och vårvintern 1929 beskrev hon situationen som en ”tyst kamp” mellan henne och professorn i orientalisk litteratur Knut Tallqvist. Hon hoppades på en snar disputation, för att sedan få återvända till Artas på ett resestipendium som hon samma vinter hade fått från the American Association of University Women.

Granqvist kände sig därför ”alldeles tillplattad” när Gunnar Landtman i mars 1929, efter samråd med Knut Tallqvist, meddelade att hennes avhandling inte kunde accepteras för disputation, med motiveringen att den var ”enbart deskriptiv” och materialet ”intresselöst”.

I förtvivlan vände hon sig till Edward Westermarck, som föreslog att hon skulle komma till honom i London i väntan på att herrarna i Helsingfors skulle ta sitt förnuft tillfånga. Våren 1929 tillbringade Granqvist således vid London School of Economics, där hon deltog i Westermarcks seminarier och fick möjligheten att diskutera forskning med både andra studenter och ”riktiga kungar” som Malinowski.

Slutet på en vänskap

Från London reste Granqvist i augusti samma år vidare till Berlin, där hon efter visst övervägande accepterade Leonhard Rosts erbjudande att, för gammal vänskaps skull, översätta hennes avhandling till tyska för att ge den större spridning.

Översättningen av Granqvists faktaspäckade text var ett tidskrävande arbete, men inte en enda gång antydde Rost att det skulle ha varit betungande. Hans brev daterat den 23 november 1929 kom därför som en blixt från klar himmel. I brevet framförde Rost sin önskan att stå som medförfattare till hennes avhandling. Granqvist blev rasande och bröt all kontakt med Rost. Hon bestämde sig för att i stället ge ut avhandlingen på engelska, för att försäkra sig om att Rost inte skulle kunna göra anspråk på den.

Andra resan till Palestina (1930–1931)

Politisk oro och egna bekymmer

Brytningen med Rost var uppslitande och det var med stor lättnad Granqvist återvände till Palestina i januari 1930. Där hade mycket hänt sedan hennes förra besök. Protesterna mot den ökade judiska invandringen hade ökat och våldet hade blivit en del av vardagen. Även Granqvist befann sig stundtals i den politiska hetluften och deltog bland annat i ett politiskt möte under ledning av stormuftin av Jerusalem.

I Artas var det ändå förhållandevis lugnt och för Granqvist kändes återvändandet som att komma hem. Hon hade samlat in det mesta av sitt material under sin första resa och kunde nu arbeta i lugnare tempo. Hon hade till och med tid att skriva, både vetenskapligt och populärt, för tidningar i såväl Finland som Sverige. Hon sammanställde också en utförlig dagbok, med både text och fotografier, som hon skickade hem till modern och Valter.

Helt fri från bekymmer var tillvaron i Palestina emellertid inte. Leonhard Rost upptog alltjämt en stor del av hennes tankar. Ett större irritationsmoment var ändå landsmannen Aapeli Saarisalo, som bedrev forskning i norra Palestina men som i Granqvists frånvaro hade börjat slå sina lovar runt Artas. I samtal med Louise Baldensperger hade han till och med intresserat sig för byns äktenskapstraditioner. I Saarisalo hade hon fått en ny och farlig konkurrent att oroa sig för.

Våren 1930 hade Granqvist fortfarande inte fått några klara besked om huruvida hon skulle få disputera vid Helsingfors universitet. Ovissheten var tärande. Hon slets mellan Edward Westermarcks positiva respons och Knut Tallqvists (genom Landtman förmedlade) nedgörande kritik av hennes forskning.

Engagemang för Jerusalems dalakoloni

En välkommen distraktion från Granqvists egna bekymmer var den dramatiska splittringen av Jerusalems American Colony, en religiös sekt vars medlemmar till stor del kom från byn Nås i Dalarna. Hon kände sedan tidigare till sekten framför allt genom Selma Lagerlöfs roman Jerusalem. Hösten 1930 fick Granqvist plötsligt en helt annan bild av den, förmedlad av kolonins tidigare fotograf Lewis Larson.

Larson ledde nämligen en utbrytarfraktion och kunde vittna om en förtryckande atmosfär av maktmissbruk, lögner och angiveri bakom dalakolonins perfekta fasad. Den nya informationen rimmade illa med Selma Lagerlöfs beskrivning av sekten som ett exempel på ”urkristendomens kärleksideal”. Granqvist kunde inte låta bli att gräva djupare i den rafflande historien och påbörjade en avslöjande artikel om kolonin.

Under vintern 1930–1931 unnade sig Granqvist också flera kortare resor i Palestina och närområdet. I slutet av december tog hon tåget över till Egypten med väninnorna Signe Ekblad och Signe Weding. Under tre veckor hann de se Kairo, Asyut, Luxor och Aswan med omgivningar. Det var en avkopplande och givande resa, även om Granqvist hade svårt att uppbåda något större intresse för de faraoniska monumenten. I hennes ögon var folklivet i Kairos basarer och helgonfesten till Abu el-Haggags ära i Luxor betydligt mer sevärda.

Lästips: Gröndahl, Mia, Drömmen om Jerusalem: Lewis Larsson och American Colony Photographers, Stockholm: Journal förlag 2005.

Motgångar slag i slag

Från disputation till förlorad direktorstjänst

I mars 1931 återvände Granqvist till Finland. Efter en vinter av lång och orolig väntan hade hon till slut gett upp hoppet om att få lägga fram sin avhandling i Helsingfors. I stället disputerade hon, tack vare ett rådigt ingripande av Edward Westermarck, vid Åbo Akademi den 13 januari 1932 på avhandlingen Marriage Conditions in a Palestinian Village. Äktenskapsstudien var så omfattande att Granqvist lade fram endast de fyra första kapitlen, i sig över 350 sidor, för disputation. De resterande kapitlen formades snabbt om till en andra del, som utkom 1935.

Många och positiva omdömen om avhandlingen, framför allt i utländska tidskrifter, gav henne hopp om en fortsatt akademisk karriär. Hon siktade i första hand mot en docentur vid Helsingfors universitet, eftersom den skulle ge både en inkomst och en akademisk plattform för fortsatt forskning.

Granqvist visste att det inte skulle bli lätt. Hennes tidigare ansökan om ett universitetsstipendium i Helsingfors hade avslagits med hänvisning till att hon hade disputerat i Åbo. Det var tydligt att hon behövde gardera sig med odiskutabla meriter. Med docenturen i åtanke påbörjade Granqvist en artikel om kvinnor och heder i Palestina, en text som hon aldrig blev riktigt nöjd med. Parallellt med artikeln om heder bearbetade hon det omfattande material om barn och barnafödande som hon hade samlat in i Artas.

Att få återuppta arbetet med materialet från Artas skänkte Granqvist stor glädje, men dessvärre inga inkomster. Men så i mars 1933 dök det oväntat upp en tjänst, som tycktes som klippt och skuren för henne. Det gällde befattningen som direktor för lärarinneseminariet i Ekenäs, där hon själv hade studerat. Hennes besvikelse var förståeligt stor när tjänsten gick till en betydligt mindre meriterad sökande.

Kampen om docenturen

Efter bakslaget med direktorstjänsten vände Granqvist skolvärlden ryggen. I stället lade hon all kraft bakom sin docenturansökan. Hon lät trycka sina två ungdomsalster om skolan och religionen, och samlade på sig positiva omdömen från internationellt erkända forskare.

I slutet av februari 1935 lämnade Granqvist slutligen in sin ansökan om att få bli docent vid Helsingfors universitet. Den behandlades sedan vid möte efter möte vid historisk-filologiska sektionen i över ett år. Gång på gång bordlades ärendet eller bollades vidare mellan professorer som gjorde allt för att slippa befatta sig med det.

Ett lågvattenmärke i historisk-filologiska sektionens protokoll från de många turerna kring docenturen är Aapeli Saarisalos utlåtande om Granqvists bristande kunskaper i arabiska. Trots att Saarisalo inte var kallad som sakkunnig tilläts han inte bara uttala sig om hennes arabiska, utan dessutom återkomma med ytterligare kritik och diverse grundlösa anklagelser om forskningsfusk.

I Granqvists egna anteckningar från 1935 är det framför allt hennes handledare, Gunnar Landtman, som utmärker sig genom återkommande hotfulla telefonsamtal, i vilka han uppmanade henne att dra tillbaka sin ansökan. Bakom både Saarisalos och Landtmans agerande tyckte sig Granqvist ana Knut Tallqvists illvilja.

Inte förrän den 1 februari 1936 röstade historisk-filologiska sektionen, efter gräl och reservationer, för att Hilma Granqvist skulle förklaras ”i vetenskapligt hänseende kompetent för docentur i sociologi”. En vecka senare klarade hon av sin provföreläsning med glans och ärendet gick vidare till universitetets kansler för formell utnämning.

En notis i Hufvudstadsbladet hade redan kungjort att Granqvist var docent, när universitetets kansler Hugo Suolahti utan vidare förklaring lät hennes utnämning förfalla. Hilma Granqvist blev därmed aldrig docent, varken vid Helsingfors universitet eller vid något annat lärosäte. Hon fick därför heller aldrig några studenter som kunde ha fört hennes vetenskapliga arv vidare.

De mörka åren 1936–1939

Året 1935 överskuggades av den utdragna kampen om docenturen. Den enda ljuspunkten för Granqvist var en utställning med hennes fotografier från Artas, som öppnade på Stockmanns varuhus lagom till påsk samma år. Utställningen blev en framgång och flera tidningar gjorde långa reportage om hennes ovanliga liv och forskning. Samma fotografier ställdes på hösten ut på en konferens i Göttingen.

Det var där, i Göttingen 1935, som Granqvist fick upp ögonen för den politiska utvecklingen i Tyskland. Hon blev oerhört illa berörd när hon såg hur judiska gäster förödmjukades på en restaurang, och hennes beundran för allt tyskt fick sig en törn.

Fyra år senare hörde hon Adolf Hitler tala i München. Hon varken försvarade eller fördömde det hon hörde. I stället försökte hon sätta sig in i Hitlers tankegångar, som hon tyckte innehöll vissa paralleller till de bibliska israeliternas strävan efter att bevara blodet rent. Även om hon lade märke till plakat som hetsade mot judar och noterade att antalet judiska butiker hade minskat, reflekterade Granqvist aldrig på djupet över konsekvenserna av Hitlers utrensningstankar.

Mot slutet av 1930-talet förmörkades Granqvists redan dystra sinne av ytterligare sorg, när hon i rask takt förlorade två av sina närmaste. Helena Westermarck somnade in 1938 och året därpå nåddes hon av budet om Sitt Louisas död.

Mörkret skingrades ändå till slut av en god nyhet: hon hade tilldelats tredje pris i en tävling i populärvetenskap, arrangerad av Åhléns & Söner i Sverige. Granqvists bidrag var baserat på hennes liv och forskning i Artas och utgavs 1939 under titeln Arabiskt familjeliv.

Med dalakolonin genom vinterkriget

Framgången med Arabiskt familjeliv gav Granqvist blodad tand att skriva populärt. Hon lade sitt vetenskapliga arbete åt sidan och ägnade sig helhjärtat åt manuskriptet om dalakolonin. Manuset var en av de få saker hon tog med sig när finska vinterkriget bröt ut och hon i all hast lämnade Helsingfors. Medan kriget rasade satt hon sedan i Sibbo och fördjupade sig i sina anteckningar från Jerusalem.

Resultatet blev en omfattande uppgörelse med Selma Lagerlöfs roman Jerusalem, som enligt Granqvist innehöll en rad faktafel och som inte alls såg till sektens religionshistoriska kontext. Hon anklagade också Selma Lagerlöf för att medvetet använda falska personbeskrivningar för att ge Orienten ett mer exotiskt skimmer, ”som på en tavla”. Sådana stilistiska grepp var vanliga hos författare som skrev om det Heliga landet, men de kontrasterade bjärt mot Granqvists ambition att realistiskt lyfta fram varje individ för att visa hur mångfacetterad verkligheten var.

För att få en så rättvis bild som möjligt av den verkliga dalakolonin reste Granqvist sommaren 1940 till Nås i Dalarna, där hon intervjuade släktingar till Jerusalemsvenskarna. På hemvägen försökte hon – utan framgång – sälja in sin alternativa Jerusalemberättelse Drömmare och fantaster i verklighet och dikt hos flera förlag i Stockholm.

Med hjärtat i Palestina (1941–1972)

Barn i bok och verklighet

Under fortsättningskriget stannade Granqvist kvar i Helsingfors och arbetade med sitt material om barn i Artas, som hon för läsbarhetens skull hade delat upp på två böcker. Arbetet drog ut på tiden och manuset fick vila ytterligare när hon efter fredsslutet 1944 deltog som frivillig i evakueringen av Sjundby gård i Porkala.

Tiden efter kriget var tung för Finland. Till och med Granqvist, som var van att leva anspråkslöst, erkände för Signe Ekblad att det faktiskt var ”brist på allt”. För Granqvist var svårigheten att ge ut böcker (i synnerhet på temat Palestina) i efterkrigstidens Finland minst lika plågsam som livsmedelsbristen. Till slut utkom hennes Birth and Childhood among the Arabs 1947 och tre år senare Child Problems among the Arabs, båda på Söderströms förlag. Barn präglade också Granqvists vardag då brorsbarnen flockades runt henne för att få höra mer om Palestina.

Palestina var ständigt i Granqvists tankar och hon följde oroligt nyheterna om hur utropandet av staten Israel i maj 1948 ledde till krig och över 700 000 fördrivna palestinier. I flera artiklar och föredrag lyfte Granqvist frågan om palestiniernas öde och hon sände regelbundet en del av sin magra inkomst från Finland till Artas.

Sista resan till Palestina

Våren 1959 återvände Granqvist en sista gång till Palestina, på ett resestipendium från Elin Wägners stiftelse. Vid ankomsten kände hon knappt igen Jerusalem, där flera hus, ibland hela kvarter, var borta. Dalakolonin var upplöst och dess byggnader omgjorda till hotell. Även Artas hade förändrats. Byn var modernare och beboddes av en ny generation. För Granqvist var det ett vemodigt återseende med några få ”gamla gummor” som kom ihåg henne.

Den uppgivenhet och hopplöshet som mötte Granqvist i de palestinska flyktinglägren skakade henne in i själen. I ett radioföredrag strax efter hemkomsten frågade hon sig uppgivet varför Finlands folk fortsatte att blunda för palestiniernas situation.

Under sin sista resa i Palestina arbetade Granqvist på en bok om död och begravning, som gick under arbetsnamnet Dödsboken. Saarisalos hårda kritik sved fortfarande och hon gick särskilt noggrant igenom sina arabiska citat med hjälp av arabisktalande experter.

Ett stillsamt hemmaliv

På försommaren 1959 var Granqvist åter hemma i Helsingfors, där slutarbetet med Dödsboken drog ut på tiden. År 1965 utkom till slut Muslim Death and Burial, som blev hennes sista bok. Hon återupptog visserligen sin forskning om hedersfrågor, men arbetet avbröts allt oftare på grund av problem med hälsan och det blev aldrig någon bok på temat. Att hon hade lämnat hedersmaterialet till sist var ingen slump. Det var spretigt, till stor del baserat på andrahandsinformation, och hade inte samma vetenskapliga värde som hennes eget material från Artas.

Granqvists bror Valter dog oväntat under en tjänsteresa 1960, men hon bodde kvar vägg i vägg med hans familj på Ulfsbyvägen i Helsingfors. I huset bodde även Dagmar Eklund som delade Granqvists vardag, med alla dess små glädjeämnen i form av biobesök, goda böcker och promenader.

Död och eftermäle

Skrinlagda bokplaner och hoppet om en lärjunge

Under de sista åren av sitt liv sorterade Granqvist sina arbetsanteckningar, bokmanus, brev och artiklar i begagnade kontorspärmar. Det blev ett omfattande arkiv. Hon hyste vissa planer på att bearbeta Palestinadagböckerna från 1930–1931 för utgivning och valde även ut bilder till en fotobok. Bägge projekten avbröts, men flera av de utvalda fotografierna publicerades postumt av Karen Seger.

Den palestinska antropologen Widad Kawar föreslog 1969 en översättning av Granqvists böcker till arabiska. Hon blev smickrad och glad, men också det projektet rann ut i sanden. Den första översättningen till arabiska av Marriage Conditions kom i stället så sent som 2015.

År 1970 tog Granqvist kontakt med den brittiska antropologen Shelagh Weir, med anledning av en utställning av palestinska dräkter i London. En intensiv brevväxling inleddes och i början av 1972 fick Weir ett resestipendium för att resa till Helsingfors. Äntligen skulle Granqvist få den lärjunge hon alltid hade saknat. Men än en gång rann tiden ifrån henne. Hilma Granqvist dog i sitt hem den 25 februari 1972.

Shelagh Weir reste ändå till Helsingfors, där hon hjälpte till med hanteringen av Granqvists kvarlåtenskap. Granqvists uttryckliga önskan hade varit att arkivet skulle göras tillgängligt för forskare. Hennes arbetsmaterial, fältanteckningar, fotografier, utkast till böcker och forskningsrelaterad korrespondens, flyttades därför till London, där de i dag förvaltas av Palestine Exploration Fund. Brev av mer privat karaktär och material på svenska, som bedömdes vara svårtillgängligt för internationella forskare, togs om hand av Åbo Akademis bibliotek.

Ett aldrig ångrat val

När Hilma Granqvist på ålderns höst såg tillbaka på sitt liv, var det – trots alla bakslag – med viss förnöjsamhet. Hon ångrade aldrig det val hon gjorde hösten 1925 i Artas: att genom inlevelse studera livet i en palestinsk by. Om hon bara hade haft råd skulle hon ha stannat längre i Artas. Nu blev det inte så många år, men i sina tankar och sitt hjärta var hon alltid i Palestina.

För Hilma Granqvist var Palestinaforskningen ett kall och den skänkte henne stor glädje. Men den gav henne också fiender, framför allt bland kolleger som själva saknade modet och förmågan att bryta ny mark och som därför avundsjukt motarbetade henne på varje steg i den akademiska karriären.

Granqvists forskning var unik och nyskapande på många sätt. Hon insåg tidigt vikten av att leva sig in i det samhälle hon studerade och hon var den första som lyfte fram de palestinska kvinnorna. Genom sin noggranna statistik kunde hon slå hål på gamla teorier och ogrundade uppfattningar och samtidigt visa hur verkligheten skiljde sig från idealet i det samhälle hon studerade.

Ändå föll Hilma Granqvist snabbt i glömska i Finland. Hon blev ett olyckligt offer för ett paradigmskifte, när hon i stället för att hyllas för sin banbrytande roll förknippades med Edward Westermarck och en föråldrad skola. Även ute i Europa sågs hon ofta som en representant för precis den bibelstyrda folklivsforskning som hon så kraftigt hade opponerat sig emot.

I Palestina däremot är minnet av Hilma Granqvist högst levande. Ännu på 1980-talet kunde äldre bybor i Artas dra sig till minnes den blonda Sitt Halime som kom vandrande över bergen från Betlehem. I dag hålls minnet av henne vid liv i Artas Centre for Folklore Research. Krig och ockupation har gjort hennes detaljerade dokumentation angelägen på ett sätt som hon själv inte hade kunnat förutse. Det är en av anledningarna till att hon är så hyllad och ihågkommen i Palestina.

Hilma Granqvist själv eftersträvade varken status eller berömmelse. Hon var fullt nöjd med att ha funnit sin livsuppgift i sin alldeles egna vrå av världen:

Det var underbart att ha en egen by, dit man hörde, en vrå som man kände som sin egen i det Heliga landet. All stämning förgår i intensitet och nyhet. Men allt ännu tycker jag att det är roligt att köra in till Artas och se de första Artasmännen och Artaskvinnorna på vägen, som hälsa en. Det är ens bekanta. De är ens egna. Deras historia känner jag.

(Dagbok den 12 september 1930).